En hemsk historia

VI VILL VARNA FÖR OTÄCK BILD LÄNGRE NER I TEXTEN

Personalen på El Refugio de Leo larmades förra fredagen 26 februari till en gård i Almayate av några brittiska vandrare. En hund hade fastnat under en grind och legat där länge. Troligen hade hunden försökt fly från en tillvaro av svält för denna vanvård måste ha pågått länge. Den var sjuk, undernärd och helt uttorkad samt full av avföring. Hunden hade skabb och misstänkt leishmania.

Teamet från Leo kunde inte få loss hunden så brandkåren var tvungen att ingripa. Den lokala polisen deltog också i räddningsarbetet. När grinden kunde öppnas och hunden kom loss. fick den i sin panik kraft att fly. Den sprang i full fart i riktning mot en trafikerad landsväg så man tvingades att fånga honom med hjälp av mat och ett hundfångstredskap med ögla i ena änden.

Refugio de Leos ordförande, Lourdes Peláesz säger att det var länge sedan hon såg en hund i detta fruktansvärda tillstånd. Nu finns han i trygghet och kommer sedan att få bo i fosterhem.

Flera hundar fanns på gården. Inte heller de hade mat eller vatten och överallt var det fullt med hundbajs. Tyvärr är detta ingen ovanlig situation. Denna ”hundförvaring” finns överallt men höga murar och låsta grindar gör det svårt att upptäcka. Tack och lov att de brittiska turisterna gick där hunden låg , annars hade han dött där.

Hunden som sedan fick namnet Toscana fördes omedelbart till veterinär för att undersökas och få behandling. Toscanas ålder uppskattades av veterinär till cirka ett år. Hunden hade inget chip.

Vi tackar alla som skänkte pengar till Alaia. Stackars Alaia som skulle få hjälp men dog under narkos. Istället hjälper nu Alaia andra hundar i behov av vård.
Vill du också hjälpa så flera hundar kan få veterinärvård så kan du skänka en slant via
Bankgiro 499-5460
Swish 123 207 23 12

och skriva som meddelande ” Alaias minnesfond” så vi vet var pengarna ska gå.

Selar och koppeltips

Det finns en uppsjö av selar och det är svårt för en novis att veta vilken som är bäst. I reklam är ju alla selar bra men dels är några av dem lätta att rymma ur eller passar inte din hunds kroppsform. Eftersom vi igår kunde läsa om Haqihana så vill vi skriva lite mer om dem och var de finns att köpa.

Haqihana Double H-selen är en utmärkt sele, omöjligt att krypa ur, särskilt för en hund byggd som en vinthund.

Du kan hitta Haqihana Double H-selet bl a hos hos Qurts. Det är specialdesignatför att garantera bästa möjliga passform för en greyhound, galgo, whippet eller andra djupbröstade hundar. Det är handsydda selar och koppel med fin kvalitet från Haqihana i Italien.  Text och foto lånat från Qurts.se.

***

Haqihana sele Multicolor

Haqihana sele Multicolor är ett sele med endast en magrem och av den typ Jane Hundhjälpen använder. Även de är handsydda med fantastisk kvalitet från Haqihana i Italien. De här vackra selarna och kopplen är rekommenderade och använda av hundtränaren och författaren Turid Rugaas.

Till selet behövs ett koppel. Haqihana koppel är ett lättviktskoppel i olika längd, färg och bredd med handtag och extra hake och ring så att det enkelt går att halvera kopplets längd. Det längsta är på 3 meter och ger hunden en viss frihet att röra sig. Text och foto lånat från Qurts.se.

Alla Haqihana produkter har en fem års garanti.
Kom ihåg att spara ALLA taggar från selar och koppel eftersom dessa behövs för din garanti.
Ingen garanti gäller om dessa inte finns kvar.

***

Här ovan har vi bara tagit upp selar ur Haqihanasortimentet. Det kan vara svårt att hitta Haqihanaselar eftersom de ofta är slutsålda. Eftersom det är lång hållbarhet på selarna kan det vara vät att efterlysa och få köpa ett begagnat i någon hundgrupp på facebook tills du kan köpa ett nytt i den färg du vill ha.

UNDVIK FLEXIKOPPEL!

Flexikoppel ger visserligen hunden frihet men kan orsaka svåra olyckor. Vid ett möte med annan hund så kan linan dras ut och slingra sig runt en av hundarnas ben och strypa till blodtillförseln innan man kan sära på hundarna. Det är även fallfara för dig som hundägare om linan snörs runt dina ben och du inte kommer ur snaran fort nog.
Också om hunden plötsligt sliter till av rädsla och springer i panik med flexit efter sig är det lätt att det till slut fastnar i något, t ex ett träd i skogen och hunden snurrar runt det för att komma loss men bara fastnar ännu mer utan möjlighet att ta sig loss.

Om du ändå använder flexikoppel så använd sele och inte halsband. Sitter kopplet i halsbandet så ligger det ett konstant tryck på framsidan på hundens hals om den drar aldrig så lite (prova på dig själv för att känna obehagskänslan). Springer hunden och flexikopplet plötsligt tar tvärstopp så kan de även få allvarliga whiplash-skador när halsen utsätts för så extrema tryck.

Om du vill att hunden ska få stor rörlighet så använd hellre ett längre koppel och eller sätt på en lång grövre lina om du är på en lämplig plats där ingen annan kan skadas.

 

ATT TA HAND OM EN RÄDD HUND

Husse Göran, som adopterat en hund via Hundhjälpen, vill här dela med sig av sin utvecklingsresa med rumänska Alice som kom till Sverige 2016

ALICE, EN RÄDD HUND

Jag vill gärna berätta om min tid med Alice, adopterad via Hundhjälpen från Cernavoda i Rumänien.

Alice blev räddad från gatan med sin mamma och fyra syskon av Save the dogs redan när hon var ca fem veckor och växte sedan upp i hägn i 1 1/2 år.
När Alice kom till mig sommaren 2016 från Rumänien var hon rädd för allt inklusive mig. Med tanke på omständigheterna och hennes uppväxt i ett hägn så var ju det inte konstigt. Dessutom tog resan hårt och hon var liksom ”avstängd” de första dagarna. Jag fick bära in henne i lägenheten och hon lämnade inte biabädden i köket.

Alice gjorde sina behov inne i nästan en vecka trots att jag bar ut henne på gräsmattan på gården flera gånger per dag (en trappa ner, och upp). Efter några dagar lyckades jag få henne att gå ett varv runt kvarteret och hon bajsade ute för första gången, vilken lycka. Det tog lite längre tid att få henne att våga kissa på det nya reviret.
Vi tillbringade många timmar på gräsmattan utanför på gården med långkoppel och det var lite som att tämja en vild häst. Fjärde dagen när hon blev rädd så flydde hon till mig och satte sig i mitt knä och då kände jag att vi var på rätt väg.

Upptäckte ganska snart att skogen var hennes favorit, där var hon mycket tryggare och en helt annan hund. Jag körde långlina i kanske fyra-fem månader. Var ständigt orolig för att hon skulle bli skrämd och rymma och körde halsband/sele dubbelkopplat. Jag kan nu efter 1 1/2 år ha henne lös och hon följer mig bra och kommer på inkallning (bra mycket bättre än många av hennes svenska vänner). Jag har henne aldrig lös i okända eller trafikerade miljöer.

Hennes skygghet/försiktighet för människor finns fortfarande kvar mot personer hon inte känner och särskilt folk som till varje pris ska försöka fjäska in sig hos henne. Jag har lärt mig att ”tänka före” dvs tolka en situation och hur den kan te sig för Alice. Jag förstod tidigt att jag måste vara en ”buffert” mot andra människor och sätta gränser för dom.

Frågor som – när blir hon som en vanlig hund? – varför har hon svansen mellan benen, åh vad rädd hon är? kan göra mig riktigt stridslysten.

Alice gillar inte när uppmärksamheten är riktad från många på henne och då gör hon sig undergiven vilket jag inte ser som någon negativ egenskap. Hon är rädd för barn då hon ser dom som opålitliga och oförutsägbara. Hon har aldrig visat någon aggressivitet mot barn och fungerar med barn hon känner. Det går framåt där också…

Hennes hundspråk och interagerande med andra hundar är fantastiskt. Hon ”läser” andra hundar jättebra och är väldigt tydlig i sitt eget språk, anpassar sig till den andra hunden och går bra ihop med alla hundar hon möter. Hennes försiktighet är till min fördel då hon aldrig springer fram till joggare, bärplockare eller andra hundar i skogen eller på andra platser.

Hon har lite ”neuroser/egenheter” som jag kanske aldrig kommer att förstå men samtidigt är det ju en del av hennes personlighet som jag och alla som känner henne älskar. Alice går inte att muta och har en integritet och självständighet som jag beundrar. Hon gör bara saker som jag kan motivera varför hon ska göra det.

Det jag vill förmedla med detta är väl att det tar tid och allt kanske inte är helt enkelt men SÅÅ värt det. Ibland går det ett par steg bakåt men sen går det framåt igen.

I maj 2017 besökte jag hägnet Footprints of joy där Alice kommer ifrån och det gav mig en bättre förståelse för varför hon reagerar på olika sätt i olika situationer.

Kärlek, tålamod och köttbullar. Mycket träning av självförtroende och inte sätta henne i för svåra situationer som hon inte är redo för är mitt recept.

Detta blev ett långt inlägg men jag hoppas det var värt att läsa.

Alice och husse Göran Forsberg

Flera filmer från Alices ankomst till Arlanda och liv i Sverige kan ses på Görans youtube kanal.

Ni kan även följa Alice på Instagram.

 

 

 

 

VÅR HUND HAR RYMT!

Vi fick ett mail från en hundägare och bad att få lägga ut det så ni också skulle få läsa detta, en berättelse om hur lätt en olycka kan hända. Det behöver inte hända en rädd hund, det, kan lika gärna vara en busig, nyfiken vovve som passar på när dörren öppnas men ute på gatan blir förvirrad och springer dit nosen bär. Låt det inte hända er! VI tackar podencomatte för hennes ärliga brev! Bilderna är på admins hundar.

Första tiden hos oss –  vår hund har rymt!

För snart två månader sedan anlände vår nya efterlängtade familjemedlem, en liten podencoflicka. Vi var jätteglada – hon var rädd, vilsen och försiktig.

De första två dagarna ville hon inte lämna hallen men efter hand blev hon mindre orolig och började följa oss runt i lägenheten. Hon ville gärna ha klappar och speciellt förhållandet mellan henne och mig växte, eftersom jag är den som är hemma hela tiden. Jag tyckte att allt gick bra och att vi hade det mysigt tillsammans.
Men, i slutet av första veckan gick vi igenom en riktig mardröm. Jag skulle gå ut ett ärende och min man var ensam med vår lilla podencoflicka. Dittills hade hon varit oerhört rädd för att gå ut och vi fick sitta i trapphuset och försöka locka ut henne från lägenheten.

Nu skulle Husse slänga soporna och dumt nog tänkte han sig inte för när han öppnade dörren. Hunden smet ut, snabb som en vessla, och fortsatte ner för trappan (som hon i vanliga fall inte vill gå i). Nästan alltid, typ 99% av tiden, är porten ut mot gatan stängd och historien hade kunnat slutat där. Men denna dag höll en granne på att bära ut saker och hade därför ställt upp dörren. Så vår hund fortsatte sin flykt ut på gatan. Husse följde efter i strumplästen och försökte vara försiktig så att hon inte skulle springa iväg. När han, eller om det var någon annan, kom för nära så blev hon så klart rädd och satte fart.
Efter ett tag tappade husse bort henne helt och då ringde han förtvivlat mig och berättade vad som hade hänt. Klockan var två på eftermiddagen. Jag åkte hem på direkten och vi ringde polisen och gjorde efterlysningar i facebookgrupper. Vi delade upp oss och gick runt och letade i flera timmar, men kunde inte hitta henne. Det kändes så fruktansvärt! Vi var så klart jätterädda att hon skulle bli påkörd och att vi aldrig skulle få se henne igen.

Då ringde polisen tillbaka och sa att de hade fått in tips att hon hade setts i en park på andra sidan stan. Vi skyndade dit och efter ytterligare letande tillsammans med underbara människor fick jag syn på henne på långt håll i parken. Jag satte mig ner, höll tummarna, och ropade på henne.  När hon hörde mig kom hon springande! Jag blev så otroligt glad!!!

Nu har det gått några veckor och tiden tillsammans med vår tjej har som tur är inte varit lika dramatisk. Vi har det helt fantastiskt bra tillsammans. Hon är en supermysig, fin och snäll hund!
Det märks att hon känner sig hemma hos oss både i vårt fritidshus på landet och i stan. Hon gillar att gå ut på promenad men har ibland tyckt att kylan, snön, människor och hundmöten har varit jobbiga. När vi kommer tillbaka hem är det jättetydligt att hon känner sig trygg och trivs hemma.

Hon är fortfarande lite reserverad mot vissa personer och tycker att män i allmänhet är ganska läskiga. Det börjar sakta bli bättre och jag tror att hon kommer att trivas med dem också. Vi låter henne ta den tid hon behöver och tycker att hon är världens bästa hund.

Till slut skulle jag vilja vädja till blivande mattar och hussar. Ha kompostnät eller liknande för ytterdörren så att er hund inte slinker ut när ni öppnar. Fortsätt att vara mycket aktsam även när det gått en tid och ni tycker att ni lärt känna varandra bättre. Om hunden ändå skulle rymma är det bra om den har halsband med mobilnummer.

Hälsningar från Podencomatte

 

 

ALAIAS MINNESFOND

ALAIAS MINNESFOND
till förmån för vårdbehövande hundar på El Refugio de Leo.

Alaias minnesfond – till förmån för sjuka hundar på Leo. Så hedrar vi Alaia, en liten kämpe som alltid spred så mycket kärlek och glädje till alla på El Refugio de Leo.

Du som vill fortsätta bidra med en gåva för hundar som behöver vård använder antingen Bankgiro 499-5460 eller Swish 123 207 23 12. Märk din gåva ”Alaias minnesfond” så öronmärks dina pengar till det som de är ämnade för.

*****

Alaia hann inte få sin chans. Hon somnade in under en narkos. Hennes död var smärtfri men gjorde desto ondare hos alla som lärt känna Alaia och nu hoppades att hon genom en operation skulle bli friskare. Ödet ville annorlunda.

Vi vill inte låta denna sorg ta över all plats hos oss. Vi vill få med något positivt ur detta och har därför valt att låta de insamlade pengarna för Alaia istället gå till en fond som stöd för andra sjuka eller skadade djur.

*****

 ALAIAS HISTORIA

Det här är Alaia. Hon kom dräktig till El Refugio de LEO i januari 2020. Hennes anus var helt öppet (otäck bild längst ned) och när personalen tog henne till veterinären sade denne att tiken troligen hade blivit våldtagen. Alaia fick läka i fred till att börja med och hon var klok och tog det lugnt.

Alaia fick så småningom sina valpar, döttrar, som nu är adopterade. Men hennes anus hade fortfarande inte läkt helt, så hundhemmet konsulterade två olika veterinärer som oberoende av varandra sade att Alaias ringmuskler var förstörda; att tiken hade fått en sfinkterruprur eftersom hon kuperats för långt in. Veterinärerna hävdade att inget fanns att göra för henne.
De rekommenderade inte operation men att noggrant tvätta hennes bak vilket var  väldigt svårt att hålla reda på eftersom stackars Alaia släppte bajs överallt lika ofta och lika löst som fågelträck. Eftersom hon saknar muskulatur i ändtarmen, så ”läcker det ut” avföring som inte är helt ”färdig”.

Lourdes, föreståndare på hundhemmet, var inte nöjd med dessa utlåtanden utan gick till en tredje veterinär som lät göra en bukröntgen på tiken. Där togs bilder och då såg man att hon hade megacolon i buken. Megacolon (delaterad tarm) uppstår oftast till följd av tarmvred, d v s avföring kan inte passera på ett visst ställe i tarmen utan det fastnar. Tarmen svullnar då upp och kan svullna så pass att den kan spricka inne i buken.
Alaia däremot hade en medfödd missbildning i ryggraden (skolios) som förmodligen är anledning till megacolon. Det trycker på tarmen så att det blir en för trång passage. Missbildningen gör även att muskulaturen kring ändtarmen inte finns där som den ska vara, därav läckaget.

Dessutom var den lilla kroppen full av hagel.

Nu ordinerades operation vilken ska ske inom kort. Vi vet att utgifter som dessa är svåra för små organisationer att klara. Det är här vi försöker bidra med ekonomisk hjälp tack vare snälla hundägare.

Som om inte detta räcker så var Alaias tänder under all kritik! Nästan alla hennes kindtänder blev utdragna för de var helt ruttna och satt mycket löst. Även detta blev en dryg kostnad för sheltret.

Stackars Alaia, bara tre år och så tunga bördor du får bära. Ändå är du så glad, som skrattande. Ja, skrattande, det ser så ut. Du är så gladlynt, rolig och kärleksfull där du värdigt går fram på sheltret som en lady. Vi hoppas verkligen att en operation kommer till stånd och att vi får ihop pengar genom insamlingen som kan bidra till hundhemmets utgifter.

Låt oss börja 2021 med att göra gott. Låt oss hjälpa Alaia och sheltret med ekonomiskt stöd denna månad. Din gåva är lika tacksamt emottagen hur liten den än är. Tillsammans blir det mycket även om vi alla bara skänker en tjuga, så lätt swishad att man knappt märker det.  Men mottagaren kommer att märka det, att i Sverige värnar vi om djuren och stöttar Alaia.

Vi redovisar resultatet av insamlingen 1:a februari. Vi kommer alltså att räkna ihop alla gåvor och redovisa den summa vi fått in samt era namn, men ej vilken slant var och en har gett, för vi vill att alla ska våga skänka utan att behöva skämmas för att man bara har råd med en en guldtia. Många guldtior blir mycket pengar.

Den som vill stötta Alaias kostnader använder antingen Bankgiro 499-5460 eller Swish 123 207 23 12.
Som meddelande skriver ni ”Alaia” så vi vet säkert vad er gåva gäller.

********

El Refugio de LEO, för er som inte känner igen namnet, är ett litet shelter med hårt arbetande volontärer. Det ligger lite off från allfarsvägen och det är inte så att man automatiskt åker förbi där när man letar efter de många hundhemmen som finns. Därför har inte så många hundar adopterats därifrån.
Nu går det bättre för dem sedan vi fick till ett fint samarbete och vi är så glada för detta eftersom vi verkligen har bra kontakt med dem. Det är alltid ett vänligt svar från dem när vi kommer med alla våra frågor om hundarna. Det hjälper oss mycket i arbetet och att framför allt kunna ge svar till våra frågvisa (vilket vi tycker om) blivande hundägare.

Så här ser Alaias bak ut. Man har klippt av svansen på ett dåraktigt sätt.

Tre år och redan förstörd i munnen…

…men nu är det fint i munnen och ingen värk sedan dessa försvann.

Inko

Inko Utgår ur adoptionsprogrammet pga positivte blodtest.

Kön: hanhund
Född: december 2018
Mankhöjd: 52 cm
Vikt:
Ras: blandras
Bakgrund: räddad från perreran
Kom in: 13 augusti 2020
Organisation: Protectora de Animales de Malaga
Adoptionsavgift: 6900 sek

Inko är en positiv kille, mycket lekfull och aktiv. Han är en rolig hund och härlig som sällskap. Han har även en kärleksfull och älsklig sida, det är inte bara bus. Inko håller gärna koll på om det finns en ledig volontär som kan kela med honom och han återgäldar det med pussar.

Men även om Inko gillar att umgås med människor så föredrar han nog att busa och leka. På gården springer han omkring och busar, han gillar det mycket. Han är ju ganska ung, mycket aktiv med behov av rörelse och sysselsättningar. Inko har en stark karaktär med sin envishet och är en stark hund med jättebus i hjärtat.

Inko är mycket social med andra hundar. Han delar kennel med både hanar och tikar utan problem. Han går fint i koppel men stundtals kan han rusa fram när han ser något intressant så lite träning kan behövas där.

Inko räddades från perreran, ”the killing station” kallad. Han hade lämnats av sin ägare som skulle gifta sig och då passade inte hunden in i ägarens nya liv så han övergav Inko helt enkelt.

 

 

Decemberprofilen Cris på El Refugio de Leo

MÅNADENS PROFIL ÄR CRISTINA MERCADO DIAZ

Cris, en eldsjäl på Refugio de Leo som vi har inte känt henne länge eftersom vårt samarbete började i år. Därför får hon berätta om sig själv:
” Jag heter Cristina Mercado Diaz. Jag arbetar på ett elföretag och jag är, trots min allergi och astma mot kattdjur, ”mamma” till tre vackra katter Mino, Caty och Tofu.

Den 8:e januari i år skrev jag ett brev till El Refugo de Leo och frågade om jag kunde hjälpa dem vid behov, detta trots min rädsla för att se övergivna och skadade djur. Jag fick svar från dem samma dag och den 9:e januari, alltså dagen efter mitt brev, besökte jag för första gången sheltret och alla hundarna.

Cris & Plio

Min första överraskning var glädjen alla hundarna visade mig, ett sådant härligt välkomnande med pussar och svansviftanden, som om de redan kände mig. Den andra överraskningen, och som är det som verkligen har motiverat mig att fortsätta, var det fina mottagande jag fick av Lourdes, som är ordförande här. Hon presenterade mig för personalen och erbjöd mig att arbetar med det jag kände mig mest bekväm med.

Bus med Nero

Sedan den dagen går jag eftermiddagspromenader med hundarna och jag har upptäckt (vilket jag alltid berättar för nya volontärer) att trots sorgen det kan bli att se dessa hundar utan familjer och hem, så är de helt fokuserade på att få komma ut och gå. Detta är rutin och en stund på dagen som är viktig och rolig för hundarna och det är detta vi måste ta med oss. När man inser detta så förstår man hur stor insats det är och hur mycket det betyder för hundarna.


Ibland får Cris rycka in och flaskmata de allra minsta

Vartefter dagarna har gått, och eftersom vi är så få volontärer, så hjälper jag också till med allt annat jag kan, t ex det sociala nätverket, besök hos veterinären, foton för att presentera hundarna på hemsidan m m. Som jag sade så gav Lourdes mig total frihet och hon har litat på mig från första stund. Vi har ett mycket bra samarbete och hon gör mig också delaktiga i alla beslut som måste tas.

Jag har arbetat på sheltret nästan ett år nu och jag kan inte föreställa mig en dag utan hundarna. För oss är de våra djur och vi både lider och glädjes åt med dem. Jag älskar dem alla och detta arbete är något jag känt behov av att få göra under lång tid och nu får göra. Jag har bara goda ord att säga om Lourdes och hennes hem för hundarna.”

ADA-hundars Alexandra har besökt El Refugio de Leo många gånger och har träffat och lärt känna Cris som hon kallas. Cris och hennes tre katter. Tofu är den vitgrå, Cary den orangea och Mini har orangecreme-färg.

ADAs Alexandra berättar att den här kvinnan är en av de mest fantastiska människor hon lärt känna. Cris är guld värd och en av de största anledningarna till att Alexandra känner sådan glädje när hon besöker El refugio de Leo. Googleöversättningar håller igång deras relation och trots att de bara kan lite engelska respektive spanska så får Alexandra följa med Cris överallt; veterinärbesök, på restauranger m m. Alex säger att Cris är en underbar vän som hon aldrig hade fått träffa om det inte vore för ADA-hundar.

 

 

 

INSAMLING

Covid-19 har drabbat många ekonomiskt på ett eller annat sätt, och vi är inget undantag. 

De senaste veckorna har vi kämpat med att lösa transport för de för närvarade 18 hundar som har för-alltid-hem som väntar i Sverige, efter att Norwegian ställde in samtliga av våra bokade resor framöver. Vårt enda alternativ är marktransport och det finns flera certifierade företag och privatpersoner som utför hundtransporter. Något vi såklart är ytterst glada över, men sett till vad det tidigare kostat oss att få hundarna till Sverige är det en väldigt dyr lösning. Det kostar oss 3000-3500 per hund att använda sig av denna lösning, vilket innebär att vi har behövt börja plocka pengar ur vår lilla buffert. En som egentligen är tänkt att gå till eventuell veterinärvård för våra jourhundar, men i viss mån även genom oss adopterade hundar, här i Sverige.

Ett par andra föreningar som också arbetar med att förmedla hundadoptioner från utlandet har valt att antingen pausa eller helt och hållet lägga ned sin verksamhet – ett beslut vi absolut inte vill drivas till behöva ta. Vår förhoppning är såklart att flygen åter igen börjar gå som vanligt, men för december och januari är allt inställt. Dessutom blir det ju kallt även i Spanien under vintern och hundhemmen har sällan resurser för att kunna erbjuda hundarna varma utrymmen. Därför vill vi såklart få hit hundarna snarast möjligt, så de slipper frysa under kalla och långa vinternätter.

 

Vår nuvarande adoptionsavgift ligger bland de lägsta av hundförmedlingar, samtidigt som arvodet vi betalar hundhemmen för varje hund ligger relativt högt i jämförelse. Detta är något vi är stolta över att kunna hjälpa hundhemmen med då de kämpar så förtvivlat redan med de små medel de har. Hittills har vi i princip gått plus/minus noll för varje hund vi förmedlat, och vi vill så klart inte behöva sänka arvodet så att hundhemmen, och även hundarna, blir lidande på grund av flygbolagens inställda resor och uteblivna adoptioner. Hundhemmen har redan drabbats mycket hårt av pandemins skadeverkningar då lokalborna nere i Spanien inte längre har råd att hjälpa till med ekonomiska medel och donerad hundmat.

För att vi alltså ska slippa kasta in handduken, och kunna fortsätta hjälpa hemlösa och nödställda hundar att kunna få ett eget hem, vädjar vi därför till er. Skulle ni kunna tänka er att stötta oss genom att donera en liten slant till föreningen så att vi kan fortsätta med vårt arbete? Inget bidrag är för litet, utan varje krona räknas!

Vår insamling pågår året ut. Vi redovisar varje gåva varje månadsskifte. Du som vill bidra till vårt arbete så hundarna får komma hem kan använda antingen
Bankgiro 499-5460
eller
Swish 123 207 23 12
och som meddelande skriver du ”insamling ADA”.

Ett stort varmt tack i förväg!

Photo by ADA-hundar - En andra chans on October 12, 2020. Bilden kan innehålla: hund och utomhus.
Lycka är att få en egen människa!

Maya

Maya UTGÅR P G A DUBBEL DYSPLASIA

Kön: tik
Född: maj 2020
Inkom till hundhemmet: oktober 2020
Mankhöjd: ca 30 cm men växer
Vikt: 8 kg
Ras: podenco
Bakgrund: räddad från vanvård
Fungerar med katt: Ja
Fungerar med barn: Ja
Organisation: El refugio de Leo/UPRA
Adoptionsavgift: 5900 sek

Öronkonstnären Maya, ja ni ser ju på bilderna, öronstatus varierar från dag till dag, hittades övergiven och mager. Hon var så medtagen och orkeslös att hon inte ens klarade att stå upp på sina egna ben.

Från att ha varit en skräckslagen och vanvårdad valp, har den lilla tiken återhämtat sig i sitt jourhem och blivit en sprallig och glad tjej.

Vi har ännu inte så mycket information om Maya men vi kommer att uppdatera den här sidan kontinuerligt.

Maya strax efter hon hittats:

Månades Profil Sylvana

Sylvanas är månadens profil och genom detta får hon stå upp för alla fadderhundars skull. Det är så många hundar som behöver hjälp och att vara fadder är att bidra. Detta är också en chans för er som inte har möjlighet att vara hundägare att på något sätt vara delaktig i en hund.

Att sponsra en hund som är i behov av sjukvård och rehabilitering är en hjälp för hundhemmen. Din gåva kanske inte är stor men den är ändå värdefull. Det visar på stöd från andra länder vilket sporrar personalen på det hundhem det gäller. Känslan av att ”vi är inte ensamma” är viktig när de kämpar för en hunds liv.

Jaktsäsongen i Sevilla pågår nu och tar inte slut förrän sista januari och under denna tid och även efteråt får FBM ta emot många galgos, övergivna eller trafikskadade. Hundhemmet brukar vara överfullt och veterinärerna får mycket jobb med dessa hundar som har olika svåra skador. Ett ekonomisk stöd, litet som stort, är guld värd.

Sylvana har tillfrisknat så pass fint att hon sista oktober fick åka till Tyskland och hennes nya hem. Med det sagt önskar Sylvanas att fler sjuka eller skadade hundar ska få samma chans till ett bra liv.

Läs gärna om våra fadderhundar och vad ett fadderskap innebär här.