Fadderhunden Freya

Det här är Freya. I två år har hon levt på ett rescue i Spanien, där hon fortfarande befinner sig. Hon får mat, vatten och hennes kennel rengörs men hon har inget att leva för. Hon är ensam och rädd, så rädd att ingen kan komma i närheten av henne och börjar bli apatisk av depression. Rescuet kallar henne för ’en untouchable’ och avråder möjliga adoptörer. Om ingen gör något kommer hon sitta där resten av livet tills hon dör av brustet hjärta, i ensamhet och isolering.

Vi vill ge henne chansen att rehabiliteras hos en professionell hundpsykolog så att hon kan få chansen att leva ett bra liv, hos en egen familj och få möjligheten att ta igen missad tid. Vill du vara med och hjälpa Freya?

Vi behöver er mer än någonsin. För att få Freya ur sheltret med alla tester som behövs, vill de ha 230 euro. Vi har sedan hittat en fantastisk professionell hundpsykolog som kan tänka sig ta an henne på heltid, och ge henne all den omsorg, kärlek och träning hon behöver för att se om hon kan rehabiliteras. Han har gått med på ett reducerat pris för oss på 200 euro i månaden. Vi tycker att Freya är värd den här chansen i livet efter allt hon varit med om – vill du vara med att finansiera hennes rehabilitering?

Ge henne en chans att få vara lycklig och trygg igen! Klicka här för att bli fadder.


På samma rescue som Freya finns också Mayla och Talula, två Schnauzer-mixsystrar. De är 4 år och har bott där sedan dem var valpar. Då ingen har haft någon tid för dem har dem vuxit upp och blivit ”untuchable” dem också. Vi hoppas på att kunna hjälpa även dem framöver men valde att börja med Freya då hennes sitution är värre.

Låt mig få berätta en saga för dig, sagan om Freya, Mayla och Talula.

Tre missförstådda och bortglömda hundar som aldrig fick chansen:

Det var en tidig morgon i juni, innan solen riktigt orkat upp. Sju svarta, små raggiga knyten föddes på en bakgård, i dammet under en gammal skrotbil. Veckorna där var dem lyckligaste i deras liv. Där fanns mamma, stor och trygg, alltid vakandes över dem och alla syskonen att kivas med och buskarna där dem lekte kurragömma. En kväll kom Människan, han som brukade ställa ut mat åt dem och stoppade ner alla syskonen i en stor korg. Mamma hoppade oroligt omkring, gläfste och försökte hindra Människan men det hjälpte inte, hon föstes undan och Människan gick iväg med valpkorgen. Grinden stängdes bakom dem. Mamma ylade. Korgen skakade och krängde, dem åkte i en bil. Länge. Några av syskonen blev åksjuka och kräktes. Äntligen stannade bilen och dem bars ut i den friska nattluften. Människan ställde av
dem i diket, gick sedan tillbaka till bilen och körde därifrån. Förvirringen och rädslan var total. Var befann dem sig? Var fanns mamma? Vad skulle dem ta sig till? Buller och ett plötsligt vinddrag. De tryckte sig platt in till marken när en bil passerade. En bit längre in från vägen fanns ett buskage, buskar var ändå något bekant, valparna skyndade dit. Mayla, Talula och deras fem syskon var övergivna. Bortkastade. Bara 8 veckor gamla hade dem lämnats för att klara sig, eller inte klara sig, själva.

Samtidigt, på en annan plats, vaknade Freya och hennes mamma. Magarna kurrade av hunger och det var dags att ge sig ut för att leta mat bland soporna. Några syskon hade hon inte. Inte längre. De hade dött en efter en. Några av sjukdom, några av svält och någon hade blivit överkörd. De lämnade den torrlagda vattentrumman tillsammans och vandrade långsamt iväg till närmaste rastplats. De hade otur, det hade regnat under dagen så inte många hade rastat där, allt dem hittade var några torra brödkanter som inte ens räckte till för att stilla den värsta
hungern. Mamma tittade upp i från en tom hamburgerbox, hennes blick var trött men beslutsam. Freya förstod. Det gick inte längre. De var tvungna att ta risken om dem skulle överleva. Tätt tillsammans travade dem över den stora vägen, krånglade sig under ett staket och tog sig över ett stort fält. Där låg den, bondgården med alla sina hypnotiserande dofter. Mest lockande var hönsgården. Några minuters intensivt grävande så var dem inne. Hönorna sov fridfullt på sina pinnar. Snabbt snodde de åt sig varsin och sprang så fort de kunde över gårdsplanen mot fältet. En plötslig, svidande smärta i baklåret fick Freya att lossa greppet om hönan, som kacklandes sprang i väg. När dem kom tillbaka till vattentrumman sved lungorna nästan lika mycket som låret. De delade på mammas höna och somnade för första gången på länge, mätta. Kanske var det första gången som valpen Freya blev skjuten av ett hagelgevär. Men det skulle inte bli sista. Hon var, av människorna, oönskad varhelst hon visade sig.

Små filtskor blev synliga genom buskarnas bladverk och sedan ett människoansikte, ett skrynkligt människoansikte. Syskonen försökte ta skydd bakom varandra. Ansiktet närmade sig, jollrade. Sedan försvann det och kom tillbaka en stund senare med en stor skål som luktade starkt och lockande. Rädslan rann ut med snålvattnet. Valparna kastade sig över kattmaten och slutade inte att äta förrän skålen var tömd.
En annan skål med vatten hade serverats dem också, dem drack och somnade sedan mätta, tätt intill varandra. Maten fortsatte att komma punktligt morgon och kväll. Nyfikenheten ersatte snart rädslan och valparna började utforska trädgården, lekte tafatt på gräsmattan, tumlade runt på grusgången och grävde svalkande gropar i rabatten. Men så upphörde maten en dag att komma. Valparna slutade leka när
energin inte räckte till. De åt insekter men förblev hungriga och kom att bli allt slöare. Två av syskonen insjuknade och slutade snart att andas. Deras små kroppar blev liggandes i buskaget i kanten av den gamla kvinnans trädgård. För evigt väntandes på att hon ska komma tillbaka. En dag öppnades dörren igen. Valparna satte sig hoppfullt upp men ut kom en annan människa, en helt annan doft. De hungriga
syskonen kunde trots det inte lägga band på sig utan sprang ivrigt snubblandes ut ur sitt gömställe. Ett rop följt av stenar som regnade ner över dem. Gnyende flydde dem därifrån. De sprang tills allt hade tystnat runt dem och tills deras avmagrade kroppar inte orkade längre. I en skogsglänta blev dem liggandes. En annan människa. En bil. Ingen av dem orkade göra motstånd. ”Jag trodde ni var omhändertagna. Ni förstår, kvinnan som matade er dog för flera veckor sedan. Jag ta er till ett hundhem nu”.

Freya både svettades och frös på samma gång. Liggandes på sidan i gruset i vattentrumman. Bredvid henne hade mamma lämnat två döda sorkar men hon förmådde inte att äta. Varje andetag var en kamp. Hon andades, svettades, frös och sov. Den andra kvällen vaknade hon av att mamma knuffade på henne. Freya var bara en lealös massa. Mamma fortsatte envist att knuffa på henne. På skakiga ben reste hon sig till slut upp och började långsamt och motvilligt att äta av den ena sorken. Törsten exploderade i henne. Hon måste ha vatten. Världen snurrade så stegen blev stapplande men hon tog sig i alla fall ut och fram till en regnvattenpöl. Där stod hon länge och drack. De närmaste dagarna återfick hon sakta men säkert sina krafter och kunde snart följa med på matletarrundorna igen.

På hundhemmet fick valparna mat, vatten, vaccinationer och strax kom det människor och adopterade dem. Två av valparna var lite försiktigare än de andra, människan hade ju alltid betytt drastisk förändring för dem, så de drog sig undan när det kom folk. Mayla och Talula blev därför aldrig valda. Dagarna på hundhemmet gick, blev till veckor som övergick i år. Hundar kom och hundar flyttade men Mayla
och Talula glömde snart bort att det fanns en värld utanför murarna.

En dag hade människor ställt ut fällor vid raststället, där dem brukade leta mat bland soporna. I fällorna fanns det godbitar som luktade fantastiskt! Freya såg sig noga omkring innan hon försiktigt smög in för att smaka av köttbiten. Luckan slog igen. I panik kastade hon sig mot gallerväggarna i buren, gång på gång tills hon utmattad sjönk ihop. Hon visste det inte men hennes mamma hade också fastnat i en fälla och valparna, småsyskonen, hämtades ur vattentrumman. De fördes till ett annat hundhem och hon skulle aldrig se dem igen. Hon var två år den dagen då allt togs ifrån henne. Snart befann hon sig i ett murat utrymme med stengolv. Där fanns vatten, mat och en plastkorg med något mjukt att ligga på. Men hon var ensam, ensammare än hon någonsin hade varit tidigare. Varje dag kom det in en människa och fyllde på matskålen, bytte vattnet och spolade rent golvet. Varje gång tryckte sig Freya in i ett hörn, så långt ifrån hon kunde komma. Och så fortsatte dagarna, som blev till år. Endast rädslan höll Freya sällskap. Först den dagen när hennes hjärta slutade slå kunde hennes kropp slappna av igen.

Nästan hela sina liv levde Mayla och Talula i hundhemmet tillsammans och de dog med bara några veckor emellan. Båda med den ständiga längtan efter något mer.

Här slutar sagan om Freya, Mayla och Talula. Är den sann? I stora drag, ja… Men ännu går det att ändra på slutet. Hundarna är idag 4 år gamla och väntar fortfarande på hundhemmet. Var med och skriv om slutet på sagan, hjälp oss att ge Freya, Mayla och Talula en andra chans!

 

Klicka på rutan nedan för att se två filmklipp på Freya.