Mia är en hund som dumpades på perreran för över två år sedan. Hon var då mycket mager, med otäcka bitsår över hela kroppen och så blodig. Personalen trodde att tiken varit en kamphund p g a skadorna och tillika valpfabrik eftersom det tydligt syntes att hon haft många kullar tidigare i livet.
Veterinären uppskattade Mias ålder till cirka 4-5 år. Hennes framtänder var bortdragna och kindtänderna var nedslitna. Med gemensamma krafter lyckades personalen få henne att må bättre och även visa henne att människorna här var kapabla att ge henne kärlek – och det visade sig snart att Mia älskade dem tillbaka. Nu när Mia mådde så mycket bättre hoppades man att Mia skulle få en egen familj att älska och vara trygg hos. Det vore inte rätt för henne att behöva bo på ett hundhem livet ut. Man önskade så mycket mer för Mia. Men det är inte så lätt att hitta ett hem till en hund av denna ras och med tänderna borta. Efter två år är Mia fortfarande kvar på perreran.
Personalen omhuldade Mia mycket. De tyckte hon var en älsklig tik – både ett kraftpaket och en underbar hund. När de släppte ut Mia i rasthagen första gången så nonchalerade hon personalen totalt. Det var som om de var osynliga och först trodde man hon var döv som inte reagerade på deras rop. Det enda hon gjorde var att tugga frenetiskt på alla stenar hon såg. Då gick en ur personalen in till Mia för att bryta stressbeteendet. Han lockade henne till lek och genast såg man en mycket gladare och engagerad hund.
Mia roades av både dragkampen och att jaga efter bollar. Även om hon inte hade några framtänder och knappast inget kvar av de övriga så lyckades hon ha sönder en tennisboll på mindre än 60 sekunder.
Mia är stark men visar inte en uns av aggression i någon form, inget morr eller dåligt beteende. Den här tjejen behöver bara en erfaren och stabil hundägare som kan ta fram det bästa i henne. Hon reagerar inte ett dugg när de andra hundarna skäller. Hon är vänlig mot dem och mot människor, både barn och vuxna. Katter kanske inte fungerar så bra.
Dorte Niven är volontär och hundarnas skyddsängel, hon kämpar för att de ska få egna hem och åker till perreran flera gånger i veckan för att fota hundarna och skriva om dem på facebook. Dorte kommer att besöka Mia regelbundet och lära sig mer om hundens karaktär – men från vad hon och personalen har upplevt av Mia så är hon en underbar hund både på in- och utsidan. Man tänker att så mycket negativt som Mia säkert har upplevt i sitt hundliv så borde hon inte våga lita på människor mer – men hon gör det! Nu förtjänar hon ett gott hem och om vi alla hjälps åt så kanske vi en dag lyckas. Vad ADA-hundar kan göra är ett berätta om Mias tragiska bakgrund, en historia som många andra hundar delar, och hoppas ni för historian vidare.
För mer information går det bra att kontakta Dorte Niven https://www.facebook.com/dorte.niven.7 på facebook.
