Idag blev vår son biten i ansiktet av en av våra hundar.

Jag får ganska ofta, i alla fall ett par fall i månaden, mail eller samtal från familjer som söker hjälp för att hunden har bitit ett barn i familjen eller i dess närhet. Oftast är det otroligt tabubelagt, man vågar inte berätta om det för någon. Det är som om det finns ett outtalat krav på avlivning hängande över hunden om man berättar om det för andra.

Hur ska man kunna ha kvar en hund som biter barn? Det måste vara fel på den hunden, mentalt störd? Man klassar sig själv som oansvarig om man inte ”tar det rätta beslutet”. 

Frågeställningarna är alltid de samma; ”Måste vi avliva hunden?” Och om inte; ”Hur kan vi få hunden att inte göra om det?”, ”Kan man lita på en hund som har bitit?”

Det är ytterst få hundar som biter av någon annan anledning än att de faktiskt känt sig tvingade till det. Vid ett par fall har jag stött på hundar som haft så lite att göra och så dålig stimulans att de börjat ”jaga” barnen och bita dem för aktivitetens skull. Det är ju relativt lätt åtgärdat. 

I de flesta fall handlar det om att man ställt orimligt höga förväntningar på vad hunden bör tåla och acceptera i form av hantering från barnens sida. Rätt som det är blir måttet rågat och hunden säger ifrån med de medel den har. Man kanske till och med korrigerat att hunden morrar. Ni som hört mig föreläsa har väl hört liknelsen till leda, men att korrigera en morrning är som att skruva ner brandvarnaren och bli förvånad när man sedan brinner inne. 

Morrningar är en av de första signalerna där hunden tydligt meddelar att den är obekväm. Att den vill ha utrymme och att man gått över gränsen. Den kanske börjat med att vika undan blicken, bli stel och se avvaktande ut. Sedan kommer morrningen och om hotet kvarstår kommer ett form av ”slag” med öppen mun. 

Väldigt sällan biter hunden. Den slår med öppen mun för att få bort hotet. Det är därför det sällan blir speciellt allvarliga skador utan mest rispor och nåt jack. Om hotet inte försvinner, kanske barnet inte har möjlighet eller förmåga att flytta sig från hunden, eller hunden inte kommer undan barnet, eskalerar bettens/slagens kraft och intensitet. Om hunden vill avvärja ett hot är det inte speciellt användbart att bita sig fast, det blir mest dessa slag. De riktigt kraftiga bitskadorna kommer istället från jagande/kampande hundar som har helt andra avsikter. Men det är en annan historia. 

Så, nu när det fruktansvärda inträffat, vad ska vi göra? För det första se till situationen. Hundar är inte opålitliga och det som hände det hände för att hunden hade goda skäl. Oavsett vad du anser. Var objektiv och lämna känslor och värderingar utanför. Detta är extra svårt när det är barn inblandat, men en nödvändighet för att lösa problemet. 

Vad utlöste hundens försvar? Var det ont om utrymme? Var det kring mat eller leksaker? Var det på grund av olämplig fysisk hantering? 

När man identifierat situationen, eller rent av situationerna, är det ditt jobb att lära dina barn var hundens gränser går. Förklara varför hunden blev rädd/trängd/ville ha sin mat ifred. Jag tycker det är ett utmärkt tillfälle att lära barn att respektera andras gränser och andras NEJ. ”Stopp min kropp” är ett numer välkänt begrepp redan på förskolan och duger bra som förklaringsmodell även för hundar. Barn växer fort och när de är 3 år har de samma kognitiva förmågor som din hund. När de är 4 har de ”kört om” hunden och därför är det mer praktiskt att barnet anpassar sig, inte hunden. Barnets förmåga att respektera andra varelser är dessutom en livsnödvändig kunskap. Win win! 

Spädbarn och krypande barn hålls på avstånd genom grindar och galler. Skydda hunden! Den kan inte värja sig och barnet är för litet för att förstå gränser. 

Men… hundar ska väl inte bitas? Ska och ska… vissa hundar bits, de är hundar och har hela munnen full av tänder som de använder till många saker. De är djur och bör inte ha högre krav på sig än andra djur. Jag vill se den som avlivar undulaten som bet, katten som rev, hästen som sparkade, kaninen som bet… 

Ska hundar verkligen bitas? Nej, det är klart det är olämpligt att de gör det. Och jag är inte speciellt glad i avel på socialt osäkra hundar som känner sig nödgade att ta till bett för att skydda sig mot människor i allmänhet. Det är ditt ansvar att se till att din hund får de förutsättningar den behöver för att aldrig hamna i dessa situationer. Det är ditt ansvar att avla på, eller köpa en hund från socialt trygga föräldrar. Och det är ditt ansvar att lära dina barn att djur också har gränser. 

Så, vad händer hemma hos oss nu? Situationen: Pyra låg och sov i ett hörn i köket. Theo snubblade när han kom springande för att plocka upp en leksak och föll över henne med ansiktet mot hennes ansikte. Pyra blev rädd och boxade till honom. Han fick en rispa på kinden och en i pannan, lite tröst och ett samtal om att inte springa och härja där hundarna sover och man riskerar trampa på dem. Pyra fick lite tröst då hon var ganska olycklig efteråt. 

Åtgärd: Hjälpa hundarna att lägga sig där de inte riskerar att bli översprungna. Fortsätta Theos utbildning i respekt och empati för alla levande varelser. Snabbare stoppa vilda lekar inomhus. 

Jag vill med denna text ge en lite mer avslappnad bild av detta tabubelagda kring hundar och barn. Det är inte fel på ditt ”ledarskap”, din fostran av hunden, hundens mentalitet eller något annat. Det är ett normalt beteende, om än obehagligt, men det är situationsutlöst. Du kan se till att situationen inte uppstår. Du kan utbilda dina barn och du kan hjälpa din hund.

Sophie Schelin 
Hundpsykolog
K9 Ability AB