Vi fick ett mail från en hundägare och bad att få lägga ut det så ni också skulle få läsa detta, en berättelse om hur lätt en olycka kan hända. Det behöver inte hända en rädd hund, det, kan lika gärna vara en busig, nyfiken vovve som passar på när dörren öppnas men ute på gatan blir förvirrad och springer dit nosen bär. Låt det inte hända er! VI tackar podencomatte för hennes ärliga brev! Bilderna är på admins hundar.
Första tiden hos oss – vår hund har rymt!
För snart två månader sedan anlände vår nya efterlängtade familjemedlem, en liten podencoflicka. Vi var jätteglada – hon var rädd, vilsen och försiktig.
De första två dagarna ville hon inte lämna hallen men efter hand blev hon mindre orolig och började följa oss runt i lägenheten. Hon ville gärna ha klappar och speciellt förhållandet mellan henne och mig växte, eftersom jag är den som är hemma hela tiden. Jag tyckte att allt gick bra och att vi hade det mysigt tillsammans.
Men, i slutet av första veckan gick vi igenom en riktig mardröm. Jag skulle gå ut ett ärende och min man var ensam med vår lilla podencoflicka. Dittills hade hon varit oerhört rädd för att gå ut och vi fick sitta i trapphuset och försöka locka ut henne från lägenheten.
Nu skulle Husse slänga soporna och dumt nog tänkte han sig inte för när han öppnade dörren. Hunden smet ut, snabb som en vessla, och fortsatte ner för trappan (som hon i vanliga fall inte vill gå i). Nästan alltid, typ 99% av tiden, är porten ut mot gatan stängd och historien hade kunnat slutat där. Men denna dag höll en granne på att bära ut saker och hade därför ställt upp dörren. Så vår hund fortsatte sin flykt ut på gatan. Husse följde efter i strumplästen och försökte vara försiktig så att hon inte skulle springa iväg. När han, eller om det var någon annan, kom för nära så blev hon så klart rädd och satte fart.
Efter ett tag tappade husse bort henne helt och då ringde han förtvivlat mig och berättade vad som hade hänt. Klockan var två på eftermiddagen. Jag åkte hem på direkten och vi ringde polisen och gjorde efterlysningar i facebookgrupper. Vi delade upp oss och gick runt och letade i flera timmar, men kunde inte hitta henne. Det kändes så fruktansvärt! Vi var så klart jätterädda att hon skulle bli påkörd och att vi aldrig skulle få se henne igen.
Då ringde polisen tillbaka och sa att de hade fått in tips att hon hade setts i en park på andra sidan stan. Vi skyndade dit och efter ytterligare letande tillsammans med underbara människor fick jag syn på henne på långt håll i parken. Jag satte mig ner, höll tummarna, och ropade på henne. När hon hörde mig kom hon springande! Jag blev så otroligt glad!!!
Nu har det gått några veckor och tiden tillsammans med vår tjej har som tur är inte varit lika dramatisk. Vi har det helt fantastiskt bra tillsammans. Hon är en supermysig, fin och snäll hund!
Det märks att hon känner sig hemma hos oss både i vårt fritidshus på landet och i stan. Hon gillar att gå ut på promenad men har ibland tyckt att kylan, snön, människor och hundmöten har varit jobbiga. När vi kommer tillbaka hem är det jättetydligt att hon känner sig trygg och trivs hemma.
Hon är fortfarande lite reserverad mot vissa personer och tycker att män i allmänhet är ganska läskiga. Det börjar sakta bli bättre och jag tror att hon kommer att trivas med dem också. Vi låter henne ta den tid hon behöver och tycker att hon är världens bästa hund.
Till slut skulle jag vilja vädja till blivande mattar och hussar. Ha kompostnät eller liknande för ytterdörren så att er hund inte slinker ut när ni öppnar. Fortsätt att vara mycket aktsam även när det gått en tid och ni tycker att ni lärt känna varandra bättre. Om hunden ändå skulle rymma är det bra om den har halsband med mobilnummer.
Hälsningar från Podencomatte
