Husse Göran, som adopterat en hund via Hundhjälpen, vill här dela med sig av sin utvecklingsresa med rumänska Alice som kom till Sverige 2016
ALICE, EN RÄDD HUND
Jag vill gärna berätta om min tid med Alice, adopterad via Hundhjälpen från Cernavoda i Rumänien.
Alice blev räddad från gatan med sin mamma och fyra syskon av Save the dogs redan när hon var ca fem veckor och växte sedan upp i hägn i 1 1/2 år.
När Alice kom till mig sommaren 2016 från Rumänien var hon rädd för allt inklusive mig. Med tanke på omständigheterna och hennes uppväxt i ett hägn så var ju det inte konstigt. Dessutom tog resan hårt och hon var liksom ”avstängd” de första dagarna. Jag fick bära in henne i lägenheten och hon lämnade inte biabädden i köket.
Alice gjorde sina behov inne i nästan en vecka trots att jag bar ut henne på gräsmattan på gården flera gånger per dag (en trappa ner, och upp). Efter några dagar lyckades jag få henne att gå ett varv runt kvarteret och hon bajsade ute för första gången, vilken lycka. Det tog lite längre tid att få henne att våga kissa på det nya reviret.
Vi tillbringade många timmar på gräsmattan utanför på gården med långkoppel och det var lite som att tämja en vild häst. Fjärde dagen när hon blev rädd så flydde hon till mig och satte sig i mitt knä och då kände jag att vi var på rätt väg.
Upptäckte ganska snart att skogen var hennes favorit, där var hon mycket tryggare och en helt annan hund. Jag körde långlina i kanske fyra-fem månader. Var ständigt orolig för att hon skulle bli skrämd och rymma och körde halsband/sele dubbelkopplat. Jag kan nu efter 1 1/2 år ha henne lös och hon följer mig bra och kommer på inkallning (bra mycket bättre än många av hennes svenska vänner). Jag har henne aldrig lös i okända eller trafikerade miljöer.
Hennes skygghet/försiktighet för människor finns fortfarande kvar mot personer hon inte känner och särskilt folk som till varje pris ska försöka fjäska in sig hos henne. Jag har lärt mig att ”tänka före” dvs tolka en situation och hur den kan te sig för Alice. Jag förstod tidigt att jag måste vara en ”buffert” mot andra människor och sätta gränser för dom.
Frågor som – när blir hon som en vanlig hund? – varför har hon svansen mellan benen, åh vad rädd hon är? kan göra mig riktigt stridslysten.
Alice gillar inte när uppmärksamheten är riktad från många på henne och då gör hon sig undergiven vilket jag inte ser som någon negativ egenskap. Hon är rädd för barn då hon ser dom som opålitliga och oförutsägbara. Hon har aldrig visat någon aggressivitet mot barn och fungerar med barn hon känner. Det går framåt där också…
Hennes hundspråk och interagerande med andra hundar är fantastiskt. Hon ”läser” andra hundar jättebra och är väldigt tydlig i sitt eget språk, anpassar sig till den andra hunden och går bra ihop med alla hundar hon möter. Hennes försiktighet är till min fördel då hon aldrig springer fram till joggare, bärplockare eller andra hundar i skogen eller på andra platser.
Hon har lite ”neuroser/egenheter” som jag kanske aldrig kommer att förstå men samtidigt är det ju en del av hennes personlighet som jag och alla som känner henne älskar. Alice går inte att muta och har en integritet och självständighet som jag beundrar. Hon gör bara saker som jag kan motivera varför hon ska göra det.
Det jag vill förmedla med detta är väl att det tar tid och allt kanske inte är helt enkelt men SÅÅ värt det. Ibland går det ett par steg bakåt men sen går det framåt igen.
I maj 2017 besökte jag hägnet Footprints of joy där Alice kommer ifrån och det gav mig en bättre förståelse för varför hon reagerar på olika sätt i olika situationer.
Kärlek, tålamod och köttbullar. Mycket träning av självförtroende och inte sätta henne i för svåra situationer som hon inte är redo för är mitt recept.
Detta blev ett långt inlägg men jag hoppas det var värt att läsa.
Alice och husse Göran Forsberg
Flera filmer från Alices ankomst till Arlanda och liv i Sverige kan ses på Görans youtube kanal.
Ni kan även följa Alice på Instagram.